...Jag är verkligen hooked alltså, jag kan inte hålla mig härifrån...

Rufsig i håret, osminkad och nyvaken kommer Suzanne Reuter in i köket hos Birjer Ajax på Ammeråns fiskecamp. Cleo, Svensson Svensson och Yrrol sveper förbi i minnet, och skrattet ligger redo i magen innan hon ens öppnat munnen. Men fiskeintresserad? Det rimmar inte riktigt med bilden av henne; trendig elegant storstadskvinna, fashionabel folkkär komiker.
– Jag är verkligen hooked alltså, jag kan inte hålla mig härifrån, säger Suzanne och sätter sig i kökssoffan med en kopp kaffe. Suzanne kom till Ammerån första gången 1999. Då var det forsränning som hägrade – idag är det snarare fridfullheten som lockar. – Jag kommer hit tre, fyra gånger per år. Ofta ensam. Fiskar, vilar, plockar svamp. Det är otroligt vad mycket den här älven och naturen ger mig. – En gång hittade jag en jättevacker björnbajs. Jag fotade den från alla vinklar! skrattar Suzanne. Så lik sig. Precis som på filmduken. En fullständigt fängslande utstrålning.

Vi drar på oss vadarstövlarna och åker en bit uppströms fiskecampen. Suzannes bästa fiskeminne är när hon flugfiskade för första gången, här i Ammerån, och överlistade sju öringar. – Men i övrigt är fisketurerna ganska lika från en gång till en annan. Men ändå lika härliga förstås! Jag älskar framför allt de ensamma nätterna här ute i älven. Hon kliver ut i strömmen och kastar ut med elegant, rytmisk spöföring. Flugan dimper ner helt perfekt – som en utsökt dessert för en gulbukig skogsöring.
– Fisket är meditativt, det försätter mig i ett tillstånd av lugn. Och ändå ligger det liksom en upphetsning och lurar hela tiden. Suzanne berättar om hur hon lärt sig flugfiska, att det tar tid, men att hon inte känner någon prestationsångest. – Fast ibland när någon frågar om mina fiskeresultat så drar jag till och säger ”Ja fan, jag drog en baddare på en Europa 12:a”, berättar hon med tillgjort stöddig röst och ser full i sjutton ut. Hon låter linan glida med strömmen, låter flugan jobba hela vägen ut – precis som Birger Ajax lärt henne. – Jag tycker att jag är ganska duktig faktiskt. Men så ligger det ju en förmåga i mitt yrkeroll att kunna härma. Jag härmar helt enkelt duktiga flugfiskare, säger Suzanne och gör ett nytt långt kast mot en inbjudande forsnacke.

Uppströms ser man hur stranden bitvis kantas av långa, metertjocka stenmurar. Dessa så kallade stenkistor finns kvar sedan flottningens dagar och underlättade timrets färd vidare ner mot Indalsälven och ut mot kusten. De står där som monument i den numera orörda älvfåran. Från slutet på 1970-talet fanns också framskridna planer på en vattenkraftsutbyggnad av Ammerån, men älvens många beskyddare gjorde hårt motstånd och lyckades 1990 få till stånd ett skydd mot reglering.
– Kampen för Ammerån är ytterligare en njutning med att komma hit. Jag gillar att ta del i sådant som gör skillnad, säger Suzanne. – Jag vill också att mina barn ska ta del av den erfarenheten. Att de ska känna att man kan påverka politiskt och att livet inte bara är upptrampade stigar och tillrätta-lagt.

Vi åker vidare längs den snirkliga väg 344 som på behörigt avstånd följer den sex mil långa älven. Vid ett lugnare parti av älven stannar vi och hoppas på en kamp med Ammeråns fina harrbestånd.
– Det här med fiske är inte så mycket jaktinstinkt för mig. Nej, det är mer känslan att dra upp min egen fisk och middag, säger Suzanne och binder fingerfärdigt på en Ammeråfluga.
– Jag älskar att steka harr så den vrider sig i pannan. Eller grilla en röding i folie med bara salt och smör. Man behöver inte konstla till det så mycket med så fin fisk.

Suzanne poängterar också en företeelse som för många har förvandlats till en efterlängtad lyx. – Det är så guld att Europolitan inte har täckning här, säger hon och tittar upp mot de höga åsarna kring älven. – Men så fort jag kommer tillbaka till Frösö flygplats så börjar mobilen att tjata ”Beep, beep. Tillbaka till verkligheten, Suzanne Reuter!”