Styrka, smidighet, koordination. Spänning, njutning, utmaning.

Stäng för guds skull av mobilen!...

I jakten på bra fjällvatten kan man ta hjälp av små kvicka hästben. En adrenalinhöjande upplevelse som kryddar fjällfisketuren.
- Luta er framåt i uppförsbacke och bakåt i nedförsbacke. I övrigt låter ni hästen sköta jobbet. De vet själva bäst var de ska sätta fötterna, säger Elin Eriksson vid ekoturistföretaget Rid i Jorm.
Vi är åtta personer i gruppen, män och kvinnor, erfarna och oerfarna ryttare, och vi är här av flera olika anledningar. Alla söker förstås frisk fjälluft och lugn och ro.

- Stäng för guds skull av mobilen! är det första Anna Laurin från Stockholm säger.
Några är här för att lära sig om tur-ridning för utveckling av egna ridverk-samheter, någon rekar aktiviteter till konferenser - och så är vi förstås några som är nyfikna på traktens omtalade fiske!
Vi njuter av utsikten medan hästarna arbetar sig högre och högre upp bland Frostviksfjällen. Bygdens vackra jordbrukslandskap ligger i fjällsluttningar ner mot gnistrande sjöar. De höstfärgade dalgångarna omgärdas av låga fjäll med toppar som sticker upp här och där.

Väl uppe på kalfjället tilltar vinden och vi stannar till vid en rastplats intill en tjärn.
Jag hade gärna suttit kvar i vindskyddet en stund, men vår guide Björn Segelsbo trotsar vädret och kastar ut. Det dröjer inte länge förrän han hojtar till och håller upp en vackert guldgul öring på uppskattningsvis sju hekto.
En större spark i baken behöver jag inte. Jag drar ner mössan ordentligt och rusar ner till tjärnen. Bara några minuter senare har även jag en lika fin öring på draget. Jajamensan!
För varje fisk vi drar upp märker vi mindre och mindre av den kalla vinden. Fiskelyckans pulshöjare får mig snarare att svettas. Tänk att det finns så exklusiva livsformer i dessa små pölar!
Inte lika förvånad är jag över hur smarrig en grillad röding i tunnbrödsstut kan vara. Friskluften har fått våra magar att kurra och vi mumsar girigt i oss den lyxiga lunchen.

Vi fortsätter i ytterligare tre timmar, upp över karga kalfjäll och ner genom dalgångar med knotig fjällbjörk och höga ormbunkar. Islandshästarna är imponerande små krabater som snabbt och med en fascinerande koordination och säkerhet bär oss fram.
När vi når tjärnen och kåtan där vi ska övernatta, så ömmar det rejält i våra ovana sittben. Eftersom det dessutom precis börjat regna och vinden har tilltagit, så är vi mer än nöjda att sitta av och göra kväll.
Trodde vi.
- En äldre man från trakten har fiskat här i 50-60 år och han berättade att man
kan man få uppleva riktigt drömfiske i den här tjärnen, säger Björn där vi sitter och njuter av värmen vid kåtans eldstad.
- Ja, och det sägs faktiskt att det brukar vara som bäst när det är riktigt dåligt väder, tillägger Elin.
Jaha, sådär ja. Då var det slut med vilan framför brasan. På med regnkläderna och ut i ovädret.
Björn och jag går med ficklampor ut i den bäcksvarta natten och kastar ambitiöst längs den ena, tydligen grunda, sidan av tjärnen. Vi kastar fast flera drag. Inte ett napp och klockan närmar sig midnatt.
Så småningom blir längtan efter den behagliga sovsäcken för stark och vi stapplar försiktigt tillbaka mot det svagt upplysta och sovande lägret.

Klockan sex på morgonen drar jag på de rökinpyrda och fortfarande lite fuktiga kläderna, smyger ur kåtan och ut i morgon-diset.
Molnen ligger lågt över fjälltopparna och den röda himlen färgar av sig i den alldeles blanka och stilla tjärnen.
Alldeles ensam vandrar jag längs stranden och kastar, tänker lite förstrött på björn och järv, hör renars bjällror en bit bort.
Det hör inte till vanligheten att jag frivilligt kliver upp så tidigt på morgonen och inte heller att jag går ut ensam i en sådan här vildmark. Men något lockar. När jag tänker efter så är det mitt nyuppvaknade fiskeintresse som så enkelt fått mig att trotsa otryggheten.
Jag är ute i flera timmar, passerar helt oväntat gränsen in till Norge, får några småöringar vid utloppet. Jag sätter mig och mumsar blåbär vid en fullkomligt blå ristuva och varvar med en bit choklad.
Jag dröjer vid tjärnen lite för länge och missar frukosten, tunnbröd och öringarna som vi fiskade dagen innan. Det har blivit hög tid att sadla och bege sig tillbaka ner till Jormvattnet igen.
Resten av gänget ska vara ute i ytter-ligare två dagar och vi ser avundsjukt på hur de vadar med hästarna i tjärnen innan de försvinner upp bland de norska fjällen.